Om Rosenfors.

I jordeboken betecknas fastigheten som en "kvarnplats i Köpings socken". Till densamma hör det område, som gränsar mot Kolstadsvägen, landsvägen, Räpplinge sockengräns och Borgholms kungsgård. Lägenheten har tydligen ursprungligen tillhört kungsgården. Vid utmarksdelningen i norra motet i samband med "djurgårdsinrättningens" upphörande, då kronans utmarker tillskiftades byarna och socknarna, under1 åren 1803 - 1812 utlades lägenheten som "Borgholms tullkvarnas plan", 1820 blev densamma skattelagd och den 26 september 1828 erhöll magasinsförvaltaren J.A. Marin skatteköp

"dels å kronolägenheten Rosenfors och dels å vid samma lägenhet uppförde Wäder- samt vattentullmjölkvarn, den förra med 4 Par och den senare med 3 Par stenar".

Beteckningen tullmjölkvarn betydde, att ägaren hade rätt att mala mot tull eller andel i mälden. Namnet Rosenfors tillkom sålunda vid skatteköpet eller blev i varje fall då officiellt. Väderkvarnen var uppförd helt nära nordvästra hörnet av det senare - omkring 1919 - uppförda, nu nedlagda skolhuset vid Kolstadsvägen.

Vattenkvarnen, som uppförts i början av 1800-talet, men vilken då säkerligen ersatt en äldre byggnad, var givetvis belägen vid bäcken, där rester av dammbyggnader ännu finns kvar. Som vattenmagasin utnyttjades den nu utdikade lilla sjön Kolstadträsk, om vars utsträckning man lätt kan göra sig en föreställning vid en utblick över kungsgårdens åkerfält.

Denna sjö hade ett rikt fågelliv, varav rester ännu efter utdikningen bestod under 1880-talet. Gamle häradsdomaren Gustaf Adolf Wilner berättade för mig hurusom han idkat andjakt där. Man kan lätt föreställa vilken skön utsikt detta vatten erbjöd från Rosenfors, ett värdigt motstycke till utsikten över sundet, vilken senare på den tiden ej var skämd av maltfabrikens vanprydande byggnad.

Förenämnde Marin var förvaltare av kronans spannmålsmagasin i Vasahuset2. Tillika var han inspektor vid Borgholms kungsgård, vars arrende dåvarande ryttmästaren, sedermera vice landshövdingen på Öland, Axel Adlersparre övertog våren 1802.

Vid en reparation av boningshuset å Rosenfors i början av 1890-talet påträffades under en tapet ett pappersstycke med en anteckning, vars början skulle hava lytt ungefär:

"Hösten 1806 och sommaren 1807 uppförde ryttmästaren Axel Adlersparre denna byggnad för sin inspektor J.A. Marins räkning..."

Aktstycket har numera tyvärr gått förlorat, men för en del år sedan återgav en gammal hantverkare, som deltagit i reparationsarbetena, innehållet av anteckningen för mig samtidigt som han berättade, att papperet förts ned till stadens gamla rådhus.

Fröknarna Emma och Maria Nordensköld, som ägde fastigheten, innan norra motet köpte densamma, bekräftade också för mig, att Rosenfors vid nämnda tid byggts av Adlersparre för Marins räkning.

I början av 1800-talet uppkomma rykten, att enskilda obehörigen förfogat över byggnadsmaterial från slottet, och dessa medförde tillsättning av en delegation, som 1806 reste ned för att undersöka huru därmed förhöll sig. Då delegationen kom till Kalmar möttes den emellertid av underrättelsen, att slottet den 14 oktober 1806 härjats av eld, och detta föranledde att densamma från Kalmar återvände till Stockholm.

En del av materialet å Rosenfors synes med största sannolikhet härröra sig från slottet. Sidobeklädnaderna och fönsterposterna å flyglarnas loft, innertaket i husets källarrum samt de grova ekblocken över fönster och dörrar i nämnda lokaler ävensom de sällsynt grova dimensionerna i de nu rivna ladugårdsbyggnaderna bära därom vittne.

Möjligen kunna jämväl väggpanelerna i de båda östligaste rummen i detta sammanhang vara av intresse. Fönsterposterna av ek i flyglarna med sina utskärningar utgöra uppenbarligen delar av större stycken, som tillhört en äldre byggnad, vilken ej gärna kan hava varit annan än slottet.

Märkligt är att ifrågavarande byggnadsmaterial sakna varje spår av eldskada, Enligt uppgift i Sylvanders arbete "Borgholms slotts historia" blev vid branden allt trävirke förstört, Därför kan med fog antagas, att materialet hämtats från slottet före branden och detta bestyrker riktigheten av uppgifterna om uppförandet av byggnaderna å Rosenfors 1806 - 1807.

I sammanhanget kan även nämnas, att dammbyggnaderna där anlades i början av 1800-talet. Dessa torde hava tillkommit ungefär samtidigt med övrig bebyggelse.

Jag har sökt vinna bekräftelse av uppgivna byggnadstiden på grund därav, att det från visst håll gjorts gällande, att byggnadsåret skulle vara 1820, enär det första brandförsäkringsbrevet lär innehålla sådan uppgift. Men denna synes hava tillkommit av misstag, föranlett därav att lägenheten då skattelades. Eller möjligen därför att vederbörande hade intresse att byggnaderna framstod såsom tillkomna först efter branden.

Kartan och beskrivningen till 1820 års skatteläggning lämnar vissa upplysningar om Rosenforsområdets tidigare bebyggelse och planering. I beskrivningen upptages först "hustomten" om 8 kappland. Detta utgör omkring 1200 kvm alltså motsvarande områdena för nuvarande boningshus och flyglarna samt den gamla ladugården.

Kvarnhuset med tilloppskanal låg på bäckens vänstra sida. Vidare framgår av kartan3, att det funnits fyra små stugor med uthus, därav en låg något nedanför nuvarande boningshus, två å ömse sidor om detta och en nere vid nu befintliga järngrindar.

Kartbeskrivningens benämningar på stugtomter och horvor (uppodlade jordlappar) antyda, att de brukats av personer, som hetat Hassellöf, Borglund, Lundberg och Pehr Torstensson.

Vidare kallas en plats intill landsfiskalen Karl Botesgårds nuvarande villa för "Vaktarhorfvan". Där har tydligen bott en man, som haft till uppdrag att hålla "cronones högdiur" borta från angränsande åkrar. Sådana väktare brukade finnas under djurgårdsinrättningens tid. Två tillvaratagna fynd av fragment av kronhjortshorn må nämnas i detta sammanhang.

Vid denna tid gick nedre delen av utfartsvägen icke rakt mot landsvägen utan avvek ett stycke därifrån åt väster och anslöt sig till landsvägen ungefär vid uppfartsvägen till Botesgårds villa. Detta väl för att undvika för brant backe ned till landsvägen, som då låg i nivå med markytan å Linplansområdet.

Landsvägen har nämligen vid flera tillfällen höjts och med den, den ursprungliga dubbelmuren, som gränsade mot vägen. Dessa höjningar kunna avläsas å nedre delarna av stenmuren vid Botesgårds uppfartsväg. Vid den senaste breddningen av landsvägen överbyggdes hela den gamla muren, så att den nu är begraven rätt under mitten av vägen.

Byggnaderna å Rosenfors uppfördes efter ritningar av den öländske storbyggmästaren Sandell. I likhet med andra dennes byggen såsom Färjestadens gård, Torsborg, apoteket i Skogsby m.fl. skedde detta i utpräglad 1700-talsstil. Måhända får Rosenfors anses vara det mest "reglementsenliga" av dessa byggen.

Det må nämnas, att Adlersparre i Borgholm lät uppföra ännu ett hus nämligen en byggnad vid torget i Borgholm, där den tillfälliga länsstyrelsen blev inrymd och som på senare år fått vika för nuvarande posthus. Denna byggnad var en kopia av Rosenfors boningshus, dock var den mindre och byggd av klenare virke samt hade fritrappan förlagd med sidan parallellt med gatan. Sannolikt var byggnaden uppförd av någon Borgholmsbyggmästare med Rosenforshuset som modell.

Vid bebyggelsen av Rosenfors utlades ladugården och mangården var för sig med gräns sinsemellan i stenmuren, som ligger intill Botesgårds uppfartsväg. Ladugårdens område upptog omkring östra hälften av utrymmet mellan backsluttningen (landborg) och landsvägen. Någon vägförbindelse med ovanför belägna området fanns icke, utan ladugården hade utfarter dels mot vägen å samma ställe, där nuvarande utfartsväg utlöper, dels ock mot mangården och vidare mot Kolstadsvägen genom en grind i muren invid den stora almen straxt nedanför västra flygeln.

Fähusets norra vägg stod intill landsvägen och dess nedre del ingår i nuvarande vägmur. Det hade plats för 6 till 8 kor. I anslutning därtill vore åt väster uppförda i en länga stall för 4 till 6 hästar, loge och vagnbod. Nedre delen av denna längas mur ingår i den nu befintliga tvärmuren. I vinkel mot denna fanns ytterligare en mindre länga för får- och svinhus.

Samtliga byggnaderna vore uppförda av kalksten och hade tak av tegel. Bjälkarna i stallängan hade osedvanliga proportioner. Stycken av dylika inrama nu den nuvarande garageporten i östra flygeln.

Boningshuset saknade ursprungligen utbyggnad åt trädgården utan utgjorde en rektangulär byggnad. På vindens norra sida fanns endast två kupor s.k. homejer mot de tre nuvarande. Huruvida homejor fanns även å södra sidan är mig obekant.

Vinden hade de fyra gavelrum, vilka ännu finnas kvar. Dessa, som väl tjänade såsom gästrum eller dylikt, hade var sin dörr åt vinden, som var öppen mot yttertaket. Vindstrappan var sannolikt belägen i stora förstugan, som saknade vindfång.

Till vänster om förstugan låg ett arbetsrum, som sedan användes som kronofogden Enemans kontor. Angränsande till detta och intill stora salen låg så ett förmak eller liknande rum. Dessa rum äro ännu i sitt gamla skick med vacker väggpanel. Tapeterna bestod av ljusblå eller ljusgrön papp med stänk av kraftigare färg. Tapetprov har tillvaratagits.

Salen var rektangulär och saknade såsom nämnts veranda eller liknande utbygge. Sannolikt ledde en dörr direkt ut i trädgården. Det nuvarande lilla gästrummet och jungfrukammaren bildade ett rum, antagligen sovrum. Väggen mellan nuvarande köket och serveringsrummet stod längre åt väster så att där bildades tvenne rum, arbets- och sovrum.

Från förstugans mitt ledde en trappa ned till källarvåningen. Där var köket förlagt i nuvarande gillesstugan, därvid emellertid väggen anslöt till inre förstugan. Ytter förstugan var som nu, men med ytterligare en ingång mitt emot den nuvarande. Samtliga lokaler i källarvåningen hade golv av oregelbunden kalksten.

Köket var försett med en stor öppen spis med bakugn, vars lucka nu är igenmurad samtidigt med att öppning upptagits åt nuvarande matkällare. Denna senare hade ett litet fönster åt trädgården, där ju icke fanns någon hindrande utbyggnad.

I nuvarande tvättstugan - som sannolikt tjänat såsom arbets- eller förrådsrum, ty brygghus fanns ju i västra flygeln - märkas tvenne nischer i muren. Dessa - ävensom en liknande nisch i pannrummet - har tjänat såsom "avlastningsbord". Kanske för att ställa lykta eller ljusstake i. En gammal hållstake för torrvedsstickor har påträffats bakom väggbeklädnaden i en av flyglarna. Där har också funnits ett par mindre tennskedar, omöjligt är icke att ytterligare fynd där kan göras av saker, vilka tappats ned där.

Boningshuset var närmast timmerväggarna klätt med stora flak av björknäver, varpå spikats fyrkantiga plattor av tegel med sidor om ungefär en decimeter, vilket allt täckts av ett tjockt lager av bruk, bestående av lika delar handpiskad lera, kalk och sand. Detta bruk blev under årtiondenas lopp utomordentligt starkt och skulle fyllt sitt ändamål ännu, om ej till följd av bristande underhåll regnvatten på sina ställen trängt in bakom detsamma och under vintrarna frusit, så att sprickor däri sprängts med fara för trävirket innanför.

Jag lät därför bortriva den gamla beklädnaden och ersätta densamma med modern revetering. Möjligen borde jag har lämnat kvar den gamla klädseln åt nordsidan.

Den västra flygeln inrymde ursprungligen brygghus, i vars vida skorstenspipa säkerligen många skinkor och fläsksidor rökts. Vidare fanns där hönshuset, sedan inrättades drängkammare med trägolv.

Det är förunderligt, att denna lokal kunde anses tjänlig for sådant ändamål, men pretentionerna voro ringa, och för övrigt fick nog drängen hålla till godo med vad som bjöds i logiväg. Han hade likvisst eget rum med ett litet solfönster och järnspis.

Många av hans kolleger finge på den tiden åtnöjas med att dela logi med kreaturen. Möblemanget i drängstugan utgjordes av en väggfast träsäng, antagligen med halmbädd och skinnfäll, någon stol samt en stor ekkista, varav vid mitt tillträde ännu fanns några murkna rester kvar.

Anmärkningsvärt är, att då tingshus inrättades å Rosenfors, ifrågasattes rummets upplåtande till häradstjänaren, Den antagne häradstjänaren behövde emellertid icke taga rummet i besittning, då han hade eget hem till en början vid Hållstubacken och sedan i Kolstad. Rummet är dock ej så fuktigt som man skulle förmoda, ty då jag lät borttaga det gamla trägolvet var golvsyllarna fullkomligt friska, oaktat de vilat direkt på marken under 133 år. Men grunden är också mycket torr här i den forna Ancyllussjöns strandvall.

Den östra flygeln innehöll vedbod och trappbod samt hemlighus med sitthål för både stora och små. De förra för bl.a. konung Karl XV och de senare för Marins småttingar.

Två vattenbrunnar nämligen den ännu brukade vid Kolstadsvägen och den lilla vid den stora torreken. Före tillkomsten av Rosenfors fanns nog endast den senare, bortsett från stallbrunne å ladugården, och det är anmärkningsvärt, att denna brunn, vars botten ligger endast tre meter under markytan, kunnat täcka de forna stugornas vattenbehov.

Detta utvisar i vilken hög grad grundvattnet sjunkit genom angränsande åkerfälts dränering och i senare tider givetvis än mera genom uttappningen av Kolstadträsk.

Stenkaren kring den senare brunnen äro gamla, men överbyggnaden är av senare datum. Då tingsstället i Färjestaden nedlades 1943, fick jag stapeln för den gamla tingsklockan och lät uppföra den - efter minskning av dess höjd - som brunnsskydd. Själva tingsklockan hänger i det nya tingshuset i Borgholm.

Den nu befintliga större brunnen närmare boningshuset har jag låtit gräva.

I samband med Adlersparres nybyggnader rättades utfartsvägen från Rosenfors till dess nuvarande sträckning och planterades prydnadsträd. Köksträdgård anlades åt den plats längst åt väster, som nu upptars av en träddunge. Spår efter gamla bärbuskar och rabatter finnas ännu kvar.

Tid landsvägen fanns icke såsom nu grindar utan dessa var belägna längre upp i en mur av kalksten, som sträckte sig mellan de nedre flygelgavlarna. Ovanför dessa var marken högre så att den mellan husen låg i mera jämn plan. Invid flyglarna ledde stentrappor ned från gårdsplanen, vilka delvis - tillika med en murrest - ännu finnas kvar.

Med all sannolikhet var det även en stentrappa i anslutning till grindarna. Dessa senare, som vid mitt tillträde var anbragta i muren mellan mangården och ladugården, var då illa farna så att jag lät göra kopia av dem och sätta upp dem i gränsen mot skoltomten mellan stenstolpar, som inköptes från villa Ekbacken vid Hållstubacken. De gamla grindarna hade som prydnader tvenne stora räfflade träklot, vilka ännu finnas kvar. Grindarna äro av gammal fin typ.

För sina förtjänster vid utmarksdelningens genomförande blev Adlersparre 1819 förordnad såsom vice landshövding på Öland och chef för länsstyrelsen där, vilken som förut nämnts erhöll sina lokaler i Rosenfors systerhus vid torget i Borgholm4. Samtidigt blev J.A. Marin landskamrerare.

Redan vid utgången av 1821 lämnade Adlersparre sitt ämbete och efterträddes av lagmannen Gustaf Lindencrona, vilken upprätthöll befattningen till och med utgången av år 1824, då Ölands korta saga som eget län slöt.

Därmed fick Marin också avgå från sin tjänst. Han arrenderade sedan Borgholms kungsgård och dog 1849 efterlämnande såsom sterbhusdelägare hustrun Anne Sofie Dahlgren, dotter till häradshövdingen över Öland Joseph Dahlgren, samt barnen A.J. Marin5 och Hilda Marin, gift med doktorn Th. Darin.

Dessa sålde fastigheten den 4 mars 1850 till handlanden P.J. Ölander från Stockholm, vilken den 11 juni 1856 avyttrade densamma till hemmansägaren Johan Larsson och dennes hustru Ingrid Olsdotter, vilka förut ägde 1/4 mantal nr 2 och l/8 mantal nr 3 i Kolstad.

Expeditionsfogden i norra motet Johan Henrik Eneman köpte samtliga dessa fastigheter den 27 mars 1858. Han var en duglig och energisk, tjänsteman, som tillika ingav respekt genom sitt kraftiga yttre.

Då Karl XV höstarna 1864, 1866 och 1868 i spetsen för sin jaktklubb jagade på Öland, hade han sitt kvarter hos Eneman på Rosenfors, medan kungens svit bodde på det då nybyggda corps de logiet på kungsgården, nuvarande "Drottningens vilohem", där även kungen intog sina måltider.

På Rosenfors disponerade kungen rummet till vänster om förstugan - Enemans kontor - samt angränsande hörnrum och väl också stora salen. Någon av uppvaktningen bodde tydligen också i huset. Kungen trivdes gott där och uppehöll sig med förkärlek på vilplanet ovan stora trappan, där han under samspråk med Eneman njöt av den vackra utsikten och samtidigt förvisso inmundigade månget glas av den gula nektar, som utgjorde hans älsklingsdryck.

Kungen gjorde sig för övrigt väl hemmastadd nojsande med pigorna i köket och inspekterande Enemans stall. Ett fotografi togs av kungen stående med käck hållning på trappan betraktande sundet över sitt lilla tält, som var rest vid trappans fot. Detta tält medfördes under jaktutflykterna, men kungen låg däri endast en natt. Om hans jaktfärder på Öland hänvisar jag till Ernst A. Arreens lilla häfte i ämnet, utgiven av Ölandsklubben i Stockholm.

På Enemans tid skedde torrläggningen av Kolstadsträsk. Till följd av sina hemman i Kolstad var han intressent i företaget.

Den 29 januari 1874 sålde Eneman Rosenfors till "Sällskapet för inhemsk silkes odling". Detta sällskap hade 1830 bildats under beskydd av dåvarande kronprinsessan Josefina och med tillslutning av åtskilliga hovet närstående personer. På åtskilliga ställen i landet hade anlagts s.k. magnanerier, silkesodlingsanstalter med mullbärsodlingar.

En sådan kom till stånd på Rosenfors efter sällskapets förvärv av fastigheten. Avsikten var att där söka frambringa en härdig silkesmask. Mullbärsträden planterades på den s.k. Linplan straxt nedanför Rosenfors.

I anslutning till förvärvet bortarrenderades fastigheten till Eneman med vissa undantag och villkor. Denne skulle bl.a. sköta om mullbärsodlingarna och förbehöll sig sällskapet för sitt ändamål stora salen och rummet till vänster om förstugan samt de fyra vindsrummen ävensom de bägge loften å flygelbyggnaderna m.m.

Den 31 oktober 1892 sålde sällskapet fastigheten till engelske undersåten torrdocksägaren Bengt Magnus Lindwall från London. Därvid förbehöll sig sällskapet att få för avslutning av de för året pågående arbetena vid silkesodlingen och för avhysning av dess inventarier till den 1 juni 1893 disponera de i kontraktet med Eneman omförmälda utrymmen, varjämte den senare ägde rätt att stanna kvar på egendomen till den 14 mars 1893.

Denna försäljning grundade sig på ett beslut vid sällskapets sammankomst den 4 april 1892, att fastigheten snarast borde avyttras,

"dock med iakttagande därav, att de därstädes befintliga silkesfjärilsstammar på bästa sätt tillvaratogs, samt att åtgärder redan under år 1892 borde vidtagas för att till lämplig plats i Skåne överflytta sällskapets silkesafvel"

Av ett protokollsutdrag befinnes, att sällskapet den 28 oktober 1892 hade "till Hög Ordförande Hans Majestät Konungen" att ordföranden i dess förvaltningsutskott var "Chefen för Kongliga Hovförvaltningen Förste Hovmarskalken, Kommendören m.m. Herr Grefve N. von Rosen" samt sekreterare och skattmästare professorn F.A. Smitt och att övriga ledamöter var ingenjören O. Fahnehjelm, friherre von Platen och professorn Chr. Aurivillius. Sålunda idel mycket fint folk.

Antagligen flyttades odlingen till magnaneriet i Alnarp, ty enligt Nordisk familjebok beslöt sällskapet 1898 att låta sin verksamhet vila samt att nedlägga denna dess sista anstalt och realisera tillgångarna.

Enligt en notis i Ölandsbladet tillkännagav sällskapet i augusti 1902, att det icke ämnade återupptaga de på Linplan bedrivna silkesodlingsförsöken, varför Domänstyrelsen anmodades att till Kungl. Majt. inkomma med förslag till denna lägenhets disposition. De säkerligen från början högt ställda förväntningarna infriades således icke. Anläggningen å Rosenfors avsåg i första hand att söka få fram en härdig stam av silkesmaskar av de motståndskraftiga japanska silkesmaskarna. Men detta misslyckades och någon fördel av upptäckten, att larverna kunde uppfödas med blad av svartrot (Scorzonera) erhölls icke. Konung Oskar II6 inspekterade vid ett tillfälle - jag tror år 1890 - anläggningen å Rosenfors. Således det andra kungabesöket där.

Den omnämnde köparen Bengt Lindwall var född i Borgholm och hade syskon där. Vid den av mig företagna ombyggnaden av boningshuset påträffades under en gammal tapet ett pappstycke, däri omtalas, att en reparation ägde rum 1893 - väl i samband med Lindwalls förvärv -, och fastigheten betecknas däri som ett "syskonhem".

Ett par av Lindwalls systrar, som bodde på Rosenfors, lär ha fortsatt med silkesmaskodlingen7, men utbytet blev synnerligen anspråkslöst, endast omkring en meter siden årligen. I varje fall måste det varit en intressant och särpräglad hobby.

Lindwall behöll inte Rosenfors länge, redan den 12 september 1898 såldes fastigheten till A.F. Danielsson från Stockholm.

Denne avyttrade i sin tur egendomen den 16 mars 1908 till fröknarna Emma och Maria Nordensköld8, vilka tidigare bott i Ismanstorp. De drev med intresse det lilla lantbruket samt frukt- och bärodlingarna.

Ölands norra mot hade alltsedan 1730-talet sitt tingsställe på Lundegård i Köpings socken. Då därvarande tingshus ej ansågs fylla tidens krav och platsen därjämte låg otjänligt till, väcktes 1915 förslag att för ändamålet inköpa Rosenfors.

Efter avtal med fröknarna Nordensköld inköpte motet den 31 mars 1916 fastigheten. Systrarna flyttade ned till Borgholm och levde där inpå 1940-talet. Boningshuset ändrades nu till tingshus. Salen utvidgades åt trädgårdssidan, så att den kom att sträcka sig fram till nuvarande stenmur, och taket höjdes med runt valv, så att endast den del av vinden, som ligger ovan stora förstugan, blev kvar med ingångar å ömse sidor till gavelrummen, som nu blev nämndemansrum.

Tingssalens väggar kläddes med grågröna spåntade bräder och där uppställdes tvenne plåtkaminer. Så värst imponerande blev ej salen.

Vittnesrum anordnades i rummet till höger, numera delat i två rum. Av de motsatta rummen åt öster blev det intill salen rum för domaren och det intill förstugan expeditionsrum. Som väl var lämnades väggpanelen i dessa senare rum orörd.

Till höger om förstugan anbragtes en liten trappa till vinden med telefon å väggen och det nuvarande köket blev åklagarrum. Förstugan erhöll vindfång.

I källarvåningen blev det gamla köket allmänhetens rum, där det koktes kaffe på en järnugn vid den gamla öppna spisen. Det angränsande rummet inrättades för förvaring av häktade, vilka skulle rannsakas inför rätten. Järngaller sattes för fönstret och för arrestens uppvärmning inleddes ett rör från ugnen i allmänhetens rum.

Arkiv ordnades i nuvarande tvättstuga. Där anbragtes ett kraftigt betongtak samt galler för fönstret och lades golv i cement. Senare visade det sig, att rummet - som man bort inse från början - var fullkomligt odugligt för förvaring av arkivalier, särskilt som golvet hade felaktig lutning. Fukten blev så stark i den städse tillslutna lokalen, att bland annat en del domböcker fullkomligt förstördes. Man sökte bot mot fukten genom insättande av elektrisk kamin, men det hjälpte ej något.

En järndörr av plåt, som förut funnits på Lundegård, insattes men byttes sedan ut mot en mera modern arkivdörr. Nuvarande pannrum och källare lämnades orörda, utom att källarfönstret blev igenmurat för tingssalsutbyggets skull. Dessa senare rum liksom förstugan hade golv av oarbetade kalkstensplattor.

Byggnaderna å ladugården fick stå kvar och kom till användning för tingsallmänhetens hästar och fordon.

Den 15 januari 1917 togs tingshuset i bruk av motet. Som motet ju icke hade behov av hela Rosenforsområdet frånsåldes 1917 - 1921 de båda tomterna utmed Kolstadsvägen samt s.k. Kullmanstäkten vid landsvägen.

De gamla trägrindarna vid landsvägen flyttades till öppningen i muren mot mangården. Vid vägen uppsattes de nuvarande järngrindarna, krönta av motets vapenbild. Dessa tillverkades av den nyanställde häradstjänaren, smeden Johan Rickard Nilsson, som då hade sin smedja vid Hållstubacken men sedan flyttade till egen lägenhet i närheten av Kolstads by.

Nilsson, som var född vid Drottningholms slott, där hans fader var anställd, var en hedersman av fin gammal årgång. Han behöll sin plats under hela Rosenfors tingshustid eller till 1943. Han älskade stället och skötte sin tjänst på ett utmärkt sätt. Därvid hade han en god hjälp av sin hushållerska, gamla Emma. Nilsson dog omkring 1945, men Emma lever ännu i skrivandets stund på ålderdomshemmet i Köping.

Redan efter några årtionden kom emellertid till följd av ökade anspråk på utrymmen och bekvämlighet tingshuset att framstå såsom otjänligt. Straxt efter mitt tillträde av häradshövdingeämbetet hösten 1938 inleddes förhandlingar om uppförandet av en byggnad vid torget i Borgholm, vilken skulle inrymma gemensamt tingshus för hela domsagan samt stadshus för staden. Detta bygge blev färdigt i februari 1943.

Då det icke avsågs, att det nya tingshuset skulle inrymma bostadsvåning åt häradshövdingen, erbjöds jag att för sådant ändamål inköpa Rosenfors. Köp härom kom till stånd den 23 maj 1939, och därmed blev det nödvändigt för mig att snarast vidtaga ombyggnad av boningshuset.

Ritningar därtill uppgjordes av arkitekten Gösta Gerdsiö och arbetena leddes av byggmästaren P.N. Lindström. Målarmästaren Carl Johansson, Wihlborgs elektriska byrå och Elvin Nilssons rörlednings firma ombesörjde tillika de arbeten, som tillhörde deras fack.

Det blev en genomgripande ombyggnad. Taket över salen sänktes till sin ursprungliga höjd, en del av utbyggnaden togs bort, ny trappa insattes till den gamla vinden, däri ordnades stor hall med balkong samt ytterligare ett rum och badrum. Däröver blev en ny vind.

Det förutvarande vittnesrummet delades i tvenne rum, åklagarrummet blev kök och serveringsrum, nytt vindfång byggdes, det gamla köket inrättades till gillesstuga och arkivet till tvättstuga, pannrum och källare anordnades.

Arkivdörren sattes för källaren och de äldre arkiv dörrarna av järnplåt anbragtes till tvättstugan och pannrummet. Vidare anlades terrass mot trädgärden, garage inrättade i den gamla vedboden m.m.

Efter något år lät jag uppföra en mindre utbyggnad intill den gamla drängstugan, där hönshus anordnades. Vidare anlades där ovanför en jordkällare.

Då det förvärvade området syntes mig vara alldeles för stort för mitt behov, sålde jag den del, som upptog den gamla ladugården och marken där ovan, till dåvarande kommunalborgmästaren Gunnar Wirsell, som där lät uppföra den nu befintliga villan. Samtidigt nedrevs de förfallna ladugårdsbyggnaderna.

Senare övergick denna villafastighet i landsfiskalen Botesgård ägo. För att säkerställa mig mot olämplig bebyggelse å Kullmanstäkten intill skoltomten och samtidigt vinna en bättre ägofigur för Rosenfors, inköpte jag 1939 förstnämnda område. En tomt därav nere vid landsvägen hade jag avyttrat, då jag den 20 juli 1955 sålde Rosenfors till Svenska Turistföreningen.

Till sist något om vegetationen å Rosenfors.

Valnötsträden planterades sannolikt under Marins första tid på egendomen. Av det förut omtalade fotografiet, som visar Karl XV på fritrappan, syns längst till höger grenar av ett valnötsträd, vilket förefaller då hava varit åtskilliga decennier gammalt.

Träden, vilka äro av samma ålder, torde sålunda vara bortåt 150 år gamla, vilken ålder överensstämmer med trädens storlek. De översta träden äro visserligen mindre än de nedersta, men detta beror säkerligen på deras mera utsatta lägen.

Samtliga träd var vid mitt tillträde synnerligen rikt givande. Jag skördade ända till 100 liter nötter. De stränga vintrarna i förening med stark torka under somrarna blev emellertid för starka påfrestningar, så att träden under sommaren 1942 stod avlövade till synes livlösa. Jag var då betänkt på att hugga ned dem och ersätta dem med lindar, vilka också blev planterade.

Innan trädens dödsdom blev verkställd, lät jag lyckligtvis arrendatorn av Kungsträdgården trädgårdsmästaren Theodor Andersson besiktiga dem. Han gav mig det rådet att låta träden stå kvar ytterligare ett år, då han ansåg att det var hopp om att rotskott skulle så småningom skjuta upp. Han hade ju god erfarenhet, då i kungsträdgården fanns 13 träd, vilkas ålder han uppskattade till 200 - 300 år. Dessa hade likvisst av den starka kölden erhållit så stora skador, att de ej stått att rädda.

Samma öde drabbade flertalet av Ölands många valnötsträd, däribland det gamla trädet från Gustaf Vasas tid å Gärdslösa prästgård, där Stagnelius berättas hava sökt sin tillflykt för att ostörd kunna dyrka sin sångmö.

Anderssons råd visade sig vara gott, ty då andra sommaren grydde, växte starka skott fram från rötterna på fem av träden, mödan det sjätte förblev utan liv. Jag lät då såga av de torra stammarna, och flytta bort de unga lindarna till andra platser. Så småningom började träden ånyo bära, till en början med endast ett fåtal nötter, men sedan har skörden ökats med varje är.

Under gynnsamma somrar bliva nöttorna goda och stora, vid jultiden värderas de av mången framför importerade. Särskilt de färska nötterna hava en utmärkt smak, men det är viktigt att dessa före förtärandet befrias från den mörka, beska hinnan som omsluter dem. Hinnans beska smak minskas vid nötternas lagring, men då tränger den i stället in i nötköttet, vars tidigare något söta smak minskas eller försvinner.

I detta sammanhang vill jag nämna något om nötternas behandling. De har mycket lätt för att mögla i vårt fuktiga vinterklimat. De skall plockas först sedan det gröna ytterskalet börjat spricka. Nötterna befrias från skalen, vilket inte är ett så trevligt göra, ty det kan näppeligen undvikas, att händerna grundligt missfärgas av skalens saft, som utgör ren best.

Lämpligen kan man sedan tvätta av nöttema, dock få de ej ligga i vatten mera än vad som kräves för rengöringen. Därefter placeras de på ett torrt ställe i ej för tjockt lager. De omröras ordentligt då och då, tills de äro fullt torra.

För att de skola få ett behagligare utseende kunna de med fördel borstas med grov rotborste, vilket ej är så besvärligt som kan tyckas, då man kan borsta flera nötter i taget. Sedan äro nötterna färdiga och någon mögling uppstår ej såvida de ej utsättas för fukt. Skötas nötterna på detta sätt, hålla de sig lika bra som de utländske.

De stränga vintrarna gick även i övrigt hårt fram i trädgården. Bland annat ödelades det vackraste och mest unika prydnadsträdet, ett urgammalt guldregnträd, som växte invid cypresserna. Jag håller ej för otroligt, att det var det största i sitt slag i landet. Det nådde en höjd av väl sju meter och hade en rikt förgrenad krona samt en stam, vars omkrets vid roten höll 2,10 meter.

Översållat med blommor erbjöd det en enastående fager anblick. Stubben finnes ännu kvar till beskådande. Virket var tungt som ebenholts med vacker gul ådring. Genom missförstånd hamnade tyvärr virket i värmepannan med undantag för något block, som tillvaratogs. För omkring 30 år sedan fanns en pendang till detta träd å motsatta sidan av gräsmattan, men detta dog bort redan under tingshustiden.

Den urgamla jätteeken i gränsen mot Kungsgårdens ägor, som dock fört en tynande tillvaro, gav också kölden dödsstöten, men skelettet - ehuru numera till följd av framdragningen av elektriska ledningen berövat några stora grenar - fortfar att i nästan mera utpräglad grad vara ett särmärke för Rosenfors, liksom det allt fortfarande fyller sin månghundraåriga uppgift att utgöra en av traktens kajor och kråkor uppskattad viloplats.

Attentat mot eken har försökts, varom stammen bär vittne, men jag har lyckats avvärja dessa. Jag är övertygad om att trädets dekorativa inslag kommer att uppskattas även av dem, som framdeles kommer att söka sig till Rosenfors.

Helt nära denna ek växte invid muren en annan, som var det högsta trädet där. Det hade ett ståtligt heraldiskt utseende med spikrak stam och symetrisk krona. Men även denna ek mötte sitt öde, då en sommardag 1940 en blixt klöv trädet från översta kvisten och ned till roten. En ringa tröst för trädets förlust erhöll jag genom de 4-5 kbm ved det lämnade, synnerligen välkommet i den då rådande bränslebristen.

De svåra vintrarna härjade svårt bland fruktträden, varav en del strök med. Eget nog klarade sig samtliga cypresser och tujor.

Ett märkligt träd är det benvedsträd (Evonymus Europaea), som växer invid östra flygelns nedre gavel. Det omnämnes av lektorn Rickard Sterner i hans artikel om "Ölands flora" i bokverket "Öland", del I och betecknas av honom som det största i sitt slag, som han sett. 1947 uppmätte han stammens omkrets till 1,40 meter och trädets höjd till 6-7 meter. Sedan dess har emellertid vid tvenne tillfällen kraftiga stormar berövat träden större delen av kronan.

De båda stora träden å ömse sidor om uppfartsvägen förtjäna även att uppmärksammas. Lönnen till vänster är ett jätteexemplar. Dess stam är ihålig och det är väl ej uteslutet, att en kraftig storm kan medföra risk för trädet, som ej är så starkt rotat som en ek. För en del år sedan täpptes håligheten med cement, men en rationell plombering borde snarast vidtagas. Den vackra eken är en värdig pendang till lönnen.

Av örter må nämnas körvel (Myrrhis Odorata), som växer utmed stenmuren mot Kungsgårdens mark, och den majestätiska krolliljan9 vilken talrikt förekommer särskilt i de skuggiga snåren på ömse sidor om nämnda mur.

Den vilda luktviolen (Viola Odorata) påträffas om än sparsamt i gräset vid muren emot utfartsvägen mot Kolstad och även i gräsmarken nere vid landsvägen. Denna viol hör i sitt vilda tillstånd eljest hemma i sydligaste Centraleuropa, men har en unik förekomst just i Borgholmstrakten.

Förvildade påskliljor visa sig tidigt om vårarna i stor mängd. Mindre talrika äro pingstliljorna, som har starkt minskats i antal under senare år, av vad orsak vet jag icke. Vidare förekomma i ett fåtal exemplar vid den lilla träddungen i öster den s.k. kristihimmelfärdsblomman, som ser ut som en gulgrön pingstlilja. Den lär vara mycket sällsynt. Den är månne en bastard mellan påsk- och pingstlilja. I trädgården synas även förekomma vissa andra mellanformer av dessa båda liljor. Men därom må botanister yttra sig.

Slutligen finnas såväl förvildade som vilda tulpaner. De senare med blekgula blommor och graciösa stänglar förekomma litet här och var. De har även mycket minskat i antal under senare år. Då jag först kom till Rosenfors växte de i 100-tals på gräsmattan framför terrassen, men då gräsmattan måste läggas om, decimerades dessa tulpaner i hög grad.

Bland påträffade fynd frän äldre tider märkas några kanonkulor av sten och ett par skärvor av järnbomber, vilka projektiler tydligen avskjutits från slottet. För anfall mot detta har höjderna vid Rosenfors varit taktiskt värdefulla.

Den uppresta stora stenen nedanför östra flygeln har ej ursprungligen stått där. Den låg förut kullvräkt inne i angränsande buskage och i den tro att den dit förts som murmaterial lät jag flytta den. Då jag emellertid senare mera noggrant verkställde undersökning av buskaget, fann jag tecken, som tydde på att där ursprungligen funnits en s.k. domarring eller skeppssättning. Stenen ifråga har sannolikt ursprungligen stått i ringens spets närmast flygeln, där den också påträffades omkullfallen. Det borde undersökas huruvida mitt antagande är riktigt.

Förutom de tidigare omnämnda styckena av kronhjortshorn. må nämnas ett fynd av en vacker liten hålslipad yxa av flinta - gissningsvis av Kristanstadsflinta - från båtyxekulturens tid. Den hittades på Kolstadsträsks forna botten och att döma av yxans felfria utseende, kan man förmoda att densamma tappats i den dåvarande sjön av en forntida fiskare.

I sammanhang härmed kan också nämnas den avsatsyxa från bronsåldern, vilken omtalas i Mårten Stenbergers uppsats i boken om "Öland", del I sid. 330.

De kvarnstenar, som äro placerade vid inkörningsvägen till garaget, utgöra en gammal saltkvarn, som jag fått från en villaträdgård i Borgholm.

Då jag nu avslutar detta lilla opus, måste jag beklaga, att historiken är så mager, men detta beror på att jag vid detsammas författande vari i avsaknad av erforderligt material och önskvärda kontakter med personer, som har kännedom om förhållandena, under tiden före min flyttning till Öland. Men något mera av intresse torde väl det nedskrivna hava och måhända finnes någon "inföding" som är villig komplettera detsamma.

 

 

Ängelholm i april 1956 H. Wullt

 

 

---------------------------------

  1.  Jag kan ej med bristande tillgång på litteratur här i Ängelholm bestämt angiva tiden.

  2.  Eller månne kronomagasinet vid Borgholms hamn?

  3.  Har ej kartan här i Ängelholm, kontrollera uppgifterna med denna.

  4.  Uppgifter om Marin kan nog erhållas hos pastorsämbetet. Bouppteckningen efter Marin finns i häradsrättens arkiv.

  5.  Han nämnes även som magasinsförvaltare.

  6.  Uppgift härom har jag sett i någon handling, mins ej vilken!

  7.  F.d. häradshövdingen Torsten Nihlzon, som om somrarna bor i Borgholm i sitt gamla föräldrahem vid Storgatan, kan lämna upplysningar.

  8.  Fastrar till flyggeneralen

  9.  Minnes ej latinska namnet.