En slumrande skönhet med spännande historia

I huvudbyggnaden har kung Karl XV logerat vid tre tillfällen och hans bror, Oscar II, var här för att inspektera den silkesodling som bedrevs i många år.

Egendomen, som är en avsöndring från Borgholms Kungsgård, har en minst sagt mångskiftande historia. Huvudbyggnaden uppfördes 1807 av ryttmästaren och kungsgårdsarrendatorn Axel Adlersparre, sedermera vice landshövding i Ölands län 1919-1921. Den byggdes för hans inspektor Johan Marin som även var förvaltare av Kronans spannmålsmagasin i Vasahuset.

Johan Marin avled 1849 och efter några kortvariga ägare såldes Rosenfors till kronofogde Johan Henrik Eneman 1858.

När kung Karl XV på höstarna 1864, 1866 och 1868 i spetsen för sin jaktklubb jagade på Öland hade han sitt huvudkvarter hos Eneman på Rosenfors medan hans svit bodde i den då nybyggda huvudbyggnaden på kungsgården (idag Drottning Victorias hotell & vilohem). På Rosenfors disponerade kungen Enemans kontor, ett angränsande hörnrum och den stora salen. Dessutom bodde någon av uppvaktningen i huset.

Kungen trivdes där och uppehöll sig med förkärlek på vilplanet uppe på den stora trappan, där han tillsammans med Eneman njöt av den vackra utsikten över Borgholm och Kalmarsund och samtidigt ”inmundigade månget glas av den gula nektar, som var hans älsklingsdryck”. Den populäre monarken gjorde sig för övrigt väl hemmastadd, nojsade med pigorna i köket och inspekterade Enemans stall.

Dagen efter jaktklubbens ankomst 1864 hölls klubbsammanträde i handlanden och ordningsmannen Johan Söderströms hus vid torget, och dit promenerade kungen jaktklädd. Efter mötet begav sig sällskapet till Köping för att bevista högmässan, åkande i simpla arbetsåkdon. Den uppskakande färden saknade inga komiska poänger; när hästarna vid avfärden satte igång med ett häftigt ryck gjorde flera klubbledamöter en överhalning och vände till åskådarnas stora munterhet benen i vädret.

Den kungliga kortegens ankomst till kyrkan väckte förstås den församlade allmogens förundran. Ölandsbönderna som hade föreställt sig att kungen skulle komma åkande efter fyrspann och i guldsmidd uniform, trodde först att det hela var ett gyckel och att monarken inte fanns med i detta underliga följe. Men under gudstjänsten blev emellertid det rätta sammanhanget klart och den dråpliga episoden bidrog i hög grad att förstärka Karl XV:s växande popularitet hos Ölands befolkning.

Den 29 januari 1874 sålde Eneman Rosenfors till Sällskapet för inhemsk silkesodling. Sällskapet hade bildats 1830 under beskydd av dåvarande kronprinsessan Josefina. På olika platser i landet hade man anlagt så kallade magnanerier, silkesodlingsanstalter, med mullbärsodlingar. Det första försöket att plantera mullbärsträd för uppfödande av silkesmaskar på Öland hade gjorts 1847 i Böda kronopark där 417 plantor sattes ut. Försöket slog inte väl ut och när sällskapet tre år senare fick Kungl. majt:s tillstånd att kostnadsfritt få disponera ett område vid Borgholm, tillhörigt Kronan, flyttades plantorna dit.

Planteringsområdet var mark, avsöndrad från kungsgården och hade en areal på sex tunnland (cirka 3 hektar) och var ursprungligen avsett för ”ett institut för linkultur och väfnad efter norrländska metoden”. Det lilla jordstycket som aldrig togs i bruk för detta ändamål låg utmed landsvägen mellan Borgholms stad och Kungsgården, mitt för ingången till Rosenfors, och kallas av somliga än idag för Linplan eller Linlandet.

Mullbärsplanteringen utvecklade sig på det hela tillfredsställande och även mångsysslaren Johan Söderström kom att bedriva en silkesodling i mindre skala.

Efter framgångarna beslöt silkesodlingssällskapet att utvidga den öländska anläggningen och koncentrera hela sin verksamhet hit. Man hade först tänkt att uppföra en särskild magnaneribyggnad vid planteringen, kostnadsberäknad till 10 000 kronor. Den planen övergavs dock när det yppade sig tillfälle att inköpa det närbelägna Rosenfors för 15 000 kronor.

Den 15 mars 1875 tillträdde sällskapet sin nyförvärvade egendom. Totalarealen utgjorde omkring 14 tunnland, varav hälften av byggnader och en stor trädgård, och den andra hälften av åker och ängsmark som passade för mullbärsplantering. Sällskapets förhoppningar att kunna dra upp en härdig svensk silkesmaskstam kom dock på skam. Kokongskörden under det första verksamhetsåret, 251 kannor, var visserligen den största som någonsin utvunnits i Sverige, men ur ekonomisk synpunkt obetydlig. De följande skördarna nådde dessutom inte ens upp till denna siffra.

Tack vare väl tilltagna statsbidrag kunde ”Sällskapet för inhemsk silkesodling” fortsätta den förlustbringande verksamheten en tid. När prinsessan Eugénie, som efter drottning Josefinas död fungerat som sällskapets höga beskyddare 1899 avled, övertogs denna hederspost av kung Oscar II, som vid sitt besök i Borgholm den 11 augusti 1890 inspekterade anläggningen på Rosenfors och ”med synbart intresse åsåg den pågående upphasplingen av råsilke från sommarens kokongskörd.”

1893 såldes Rosenfors och silkesodlingen flyttades till Alnarp i Skåne. Inte heller där gjorde man några gynnsamma resultat och det illustra sällskapet hade inget annat val än att lägga ned sin verksamhet. Köpare av Rosenfors var Bengt Lindwall, född i Borgholm men bosatt i London. Han behöll dock inte egendomen länge, redan 1898 sålde han den till en A F Danielsson från Stockholm, som i sin tur sålde den till fröknarna Emma och Maria Nordenskiöld, som med intresse drev det lilla lantbruket och frukt- och bärodlingarna.